ESBERITOX
Det är hemskt. Faktumet att det är mycket lättare att vara rolig, underhållande och smart när man dissar nåt. Man kan raljera med elegans, ironisera med precition, slakta med attityd, göra en jävla författarkarriär på detta enkla: att kritisera allt. Hela vår livssituation är snart sönderkritiserad, på den nivån att jag helst skulle vilja raka av mig allt hår, gå naken och sluta prata för att allt som är jag är ändå en klyscha. Sen Kristoffer Poppius "hittade" en dagbok på nätet och publicerade i DN på stan med anledning av att universitetet startade denna höst är min livsstil en kliché, mina tankar, mina högskolepoäng, min bakgrund, mitt fredagsnöje. Men det har egentligen inte alls bara med den artikeln att göra, absolut inte. Det står överallt, står hela tiden att läsa.
Det är ingen slump att alla killar med rakade skallar som Sverige runt gratis skriver förbehållslösa hyllningar om deephousetolvor (till och med i de stora dagstidningarna) känns personlighetslösa, distanslösa, humorlösa och ointressanta och sura, smarta Natalia Kazmierska-skribenter blir omtalade. Det är så lätt att göra så. Att verka intressant och ge sken av att ha mycket att säga för att man hatar allting.
Men det är inte för den skull meningsfullt, fattar ni det!
+ att jag hatar folk som skriver en hyllande artikel om nån de känner (för att flörta) som har satt ihop en samlingsskiva.
+ att jag kräver att siten dagensskiva ska läggas ner, för den tar fram det sämsta ur människor och kommer få ungdomar att mörda
/märtafjärta
COCKNEY? COCKNEY? COCKNEY? VADÅ? COCKNEY?
Åsh, motherfucker! Jag lyssnar på en underbar technoversion av WUTHERING HEIGHTS. Är jag flickig som älskar den? Mitt rum blir rosa? Skitsamma. Jag älskar den.
Idag var jag inne på www.omgwtf.se också rätt trevlig skit, men min gräns för vad som är bra är så fruktansvärt snäv. Men första låten var bra SYLEENA JOHNSON FEAT. JERMAINE DUPRI - CLASSIC LOVE SONG - väldigt 1996. Pinsamt, undrar när den är ifrån? Jag vet inte. Det är gött att bara höfta till med nåt, man borde vara mer så i journalistiska sammanhang också, alltså inte någon annan, bara jag. Jag hatar när idioter (På DN) skriver fel i tidningen, titlar, namn på människor, band, ett årtal fel i referensen, hate it.
Och så vill jag hävda att all dansmusik och framförallt hip-hop och rnb från england är dålig, den är så jävla keff, deras mentalitet passar inte att göra smör. Säg en bra hip-hop-artist fån England? Slick-Rick? Är han verkligen från england? Ok. i så fall tar jag tillbaka. ALLT. det gör jag ändå. Jag tar tillbaka allt!
Här är ett bevis på min teori om England och hip-hop. Lyssna på denna: "THE MITCHELL BROTHERS - HARVEY NICKS FEAT SWAY". Den är "cool" kan man tro, men den är egenltigen bara väldigt gultandad engelsk och töntig. Cockney? Cockney? Vadå? Cockney?
Men jag kan tyvärr nog inte riktigt prata illa om The Streets ändå, han har gett mig så mycket - uppslag till skämt bland annat. Och jag köpte den då när han var så populär och jag antar att jag verkligen gillade det då. Men liksom "You're fit but don't you just know it" är så jävla ball, brittiskt depp-ball! Jag älskar den typ av humorn! allt alla äter är bara chocolatebars i England så ingen kan vara "fit", på sin höjd är man knarksmal eler knarkfet. Åh, nu börjar jag älska England igen! Älska älska älska!
Idag var jag inne på www.omgwtf.se också rätt trevlig skit, men min gräns för vad som är bra är så fruktansvärt snäv. Men första låten var bra SYLEENA JOHNSON FEAT. JERMAINE DUPRI - CLASSIC LOVE SONG - väldigt 1996. Pinsamt, undrar när den är ifrån? Jag vet inte. Det är gött att bara höfta till med nåt, man borde vara mer så i journalistiska sammanhang också, alltså inte någon annan, bara jag. Jag hatar när idioter (På DN) skriver fel i tidningen, titlar, namn på människor, band, ett årtal fel i referensen, hate it.
Och så vill jag hävda att all dansmusik och framförallt hip-hop och rnb från england är dålig, den är så jävla keff, deras mentalitet passar inte att göra smör. Säg en bra hip-hop-artist fån England? Slick-Rick? Är han verkligen från england? Ok. i så fall tar jag tillbaka. ALLT. det gör jag ändå. Jag tar tillbaka allt!
Här är ett bevis på min teori om England och hip-hop. Lyssna på denna: "THE MITCHELL BROTHERS - HARVEY NICKS FEAT SWAY". Den är "cool" kan man tro, men den är egenltigen bara väldigt gultandad engelsk och töntig. Cockney? Cockney? Vadå? Cockney?
Men jag kan tyvärr nog inte riktigt prata illa om The Streets ändå, han har gett mig så mycket - uppslag till skämt bland annat. Och jag köpte den då när han var så populär och jag antar att jag verkligen gillade det då. Men liksom "You're fit but don't you just know it" är så jävla ball, brittiskt depp-ball! Jag älskar den typ av humorn! allt alla äter är bara chocolatebars i England så ingen kan vara "fit", på sin höjd är man knarksmal eler knarkfet. Åh, nu börjar jag älska England igen! Älska älska älska!
CRFN
PS nu har jag kollat upp när SYLEENA JOHNSON FEAT. JERMAINE DUPRI - CLASSIC LOVE SONG släpptes. 2005. Ska jag skämmas? i så fall gör jag det. Jag ber om ursäkt.
Jag vill bara tillägga att jag är nog väldigt dum i huvet. Jag är dum i huvet. jag är det. Så ni vet. HEJDÅ! Alltså det jag menar att allt jag skriver här är som en konstig pundig salva, vadå? Vadå varför skriver jag det här? Lägg av! varför? För jag är dum i huvet.
ok. nu har jag vart inne där igen, det finns en låt som är jättebra, den bästa. jag kommer inte säga vilken , ni får gå in själva. det är så uppenbart.
Jag sa ju att jag var dum i huvet.
PS nu har jag kollat upp när SYLEENA JOHNSON FEAT. JERMAINE DUPRI - CLASSIC LOVE SONG släpptes. 2005. Ska jag skämmas? i så fall gör jag det. Jag ber om ursäkt.
Jag vill bara tillägga att jag är nog väldigt dum i huvet. Jag är dum i huvet. jag är det. Så ni vet. HEJDÅ! Alltså det jag menar att allt jag skriver här är som en konstig pundig salva, vadå? Vadå varför skriver jag det här? Lägg av! varför? För jag är dum i huvet.
ok. nu har jag vart inne där igen, det finns en låt som är jättebra, den bästa. jag kommer inte säga vilken , ni får gå in själva. det är så uppenbart.
Jag sa ju att jag var dum i huvet.
DEBUT+++++++++"""""22222LLLLL99999 LOVE
Jag har massa tankar som fladdrar i huvet, men jag kan och orkar inte få ner dem i text.
Jag tänker på en skinnkjol min mamma sydde till mig när jag var sex år och ett disco som jag gick till när jag var sex år. Liv igår. Ett ställe där man går till ett kök och hämtar kaffe i en helt vit formstöpt kaffekopp. Varför tänker jag på det? Vill jag ha ett sånt jobb kanske? Äsch, jag är verkligen trött. Jag vill inte bli journalist i alla fall. Det är en av sakerna jag tänker på. Min mamma sa att jag skulle sluta när jag berättade för henne att jag hade komplex för att jag skriver om något så lågvärderat av samhället som mode. Jag vill ha ett jobb där man inte bara sitter stilla, utan jag lockas av idén att man måste hämta något i bland, i ett laboratorium till exempel. Ett provrör med AIDS!!!! Nej, ok, inte det. Papper? Nej, tråkigt. En tidning? nej tråkigt att hämta en tidning. Tråkigt att ringa nån. Kanske om jag skulle ha en bil och vara tvungen att hämta ett uppstoppat djur för en scenografi? Ett provrör med celler från godartad tumör? Usch, lät sådär det med. Ok, en vit kaffekopp från Gustavsberg, en rapport, ett pm, en spruta, en sked. Nu ska jag inte göra jag vad jag ska göra. Jag ska göra nåt annat. Ta på mig varmt och surfa.
CRFN
Jag tänker på en skinnkjol min mamma sydde till mig när jag var sex år och ett disco som jag gick till när jag var sex år. Liv igår. Ett ställe där man går till ett kök och hämtar kaffe i en helt vit formstöpt kaffekopp. Varför tänker jag på det? Vill jag ha ett sånt jobb kanske? Äsch, jag är verkligen trött. Jag vill inte bli journalist i alla fall. Det är en av sakerna jag tänker på. Min mamma sa att jag skulle sluta när jag berättade för henne att jag hade komplex för att jag skriver om något så lågvärderat av samhället som mode. Jag vill ha ett jobb där man inte bara sitter stilla, utan jag lockas av idén att man måste hämta något i bland, i ett laboratorium till exempel. Ett provrör med AIDS!!!! Nej, ok, inte det. Papper? Nej, tråkigt. En tidning? nej tråkigt att hämta en tidning. Tråkigt att ringa nån. Kanske om jag skulle ha en bil och vara tvungen att hämta ett uppstoppat djur för en scenografi? Ett provrör med celler från godartad tumör? Usch, lät sådär det med. Ok, en vit kaffekopp från Gustavsberg, en rapport, ett pm, en spruta, en sked. Nu ska jag inte göra jag vad jag ska göra. Jag ska göra nåt annat. Ta på mig varmt och surfa.
CRFN
BANANA BANHHART - RECENSION AV COCO ROSIE SOM PERSONER
Jag vet inte. Jag vet alltså inte. Jag älskar coco rosie.
Men jag kommer säga något hemskt nu, men musiken får mig att tänka på modereportage: rävar runt halsen, moderna gamla herrskor för kvinnor, arty-fransk-fattig på 20-talet i Paris i underkläder och mustach och mouche. Jag tycker självklart det är väldigt snyggt att klä sig så och att Coco Rosie axlar det franska soft-bohem arty arvet perfekt. Men jag blir illa berörd av att det känns som att titta i ett glansigt modemagasin när man lyssnar, att det arty är tillrättalagt. Jag klarar inte av det.
Jag vet inte om det är antifeministiskt av mig att säga så, men jag tror inte det, för jag vänder mig mot idén att de inte tar plats. Jag pallar inte att de gör musik som är så anpassad, kanske inte för trackslistan, men för Devandra Banaharts gäng. Jag får en klaustrofobisk känsla av New York, som det är som ett enda alternativt högstadium. Där det finns snygga killar som är lite flummiga, typ Devandra Banhart och för man ska få vara ihop med honom eller hans kompisar, måste man ha mamelucker, röka cigarr och vart ihop med stor svart lesbisk kvinna från södern. Allt det är okej, om det inte är kosmetiskt. Eller det är väl ok då också. Men det får mig att tänka på vissa tjejer som jag har stött på överallt i mitt liv, till exempel i nejden på Österlen om vintrarna där de inflyttade medelklassiga gröna vågen-föräldrarnas barn, inklusive jag själv satt och teade och rökte Malrboro lights på det enda alternativa kaféet i Simrishamn. Det var en väldigt romantisk period i mitt liv, men ytan var så liten att röra sig på. Den var begränsad till att vara konstnärlig/musikalisk på ett visst sätt - att vara snygg och vara göttigt indie och killarna bestämde. Det blev ett rätt så strypt konstnärligt klimat på det viset.
Efter Simrishamn träffade jag fler sådana tjejer på vissa ställen i Lund och Stockholm, som tillbad sin lugg och sitt 60-tal och sin franska fäbless. Tjejer som klamrar fast vid sin identitet gjord på Nya Vågen-filmer och citat. Alltså vissa väldigt aktiva, sjöng i band och dj:a och fota. Jag vet inte.
Jag är egentligen för ett överdrivet systerskap - älska alla kvinnor bara för att de är kvinnor, men det känns på nåt sätt som det är en från oben-attityd; att det nervärderande ligger i att man inte tror att man kan begära mer av chicksen. Och jag kanske kastar sten i glashus, för jag har själv vart där och vart ljuv på klubb. Men jag tror mer om dem. Om man är så smart att man lista ut vad som verkligen går hem hos vissa killar, avkoda de mest raffinerade tonerna i ett socialt sammanhang, kan man ju lägga den intelligensen på sitt skapande, sin musik eller whatever.
Eller inte. Allt är ju lugnt. Det kan vara fint att se tjejer som lägger hela sin kreativa energi på sin identitet - de blir ju ofta väldigt snygga. Men för coco rosie som ju redan gör musik, skulle det vara intressant omtog musiken på större allvar, det verkar som Devandra Banhart gör det, men de låter istället så alternativt franskt söta för det är så uppskatatt. Jag skulle vilja säga till dem och alla andra perfekt alternativa tjejer: Fuck that Amelie från Montmartre-shit - hon har fan varit värre för jämställdheten än Påven.
Och fast jag är över-fet själv med min cykeljacka och min MP3-spelare som gör mina promenader till musikaler, börjar jag nästan gråta när jag återigen hör coco-rosie då jag sitter och dricker kaffe latte kisandes i solen.Jag tänker på att de kommer bli gamla och o-heta. Medan Devandra Banhart kommer åldras med värdighet och bli intressant och gammal-het.
Fan det finns inget sätt att komma runt detta. Det är så jävla ojämlikt.
crfn
Fotnot. Devandra Banhart bor delvis på det californska landet med sin katt och bara i New York ibland, coco rosie är ihop med honom. Obs coco rosie är två personer.
Men jag kommer säga något hemskt nu, men musiken får mig att tänka på modereportage: rävar runt halsen, moderna gamla herrskor för kvinnor, arty-fransk-fattig på 20-talet i Paris i underkläder och mustach och mouche. Jag tycker självklart det är väldigt snyggt att klä sig så och att Coco Rosie axlar det franska soft-bohem arty arvet perfekt. Men jag blir illa berörd av att det känns som att titta i ett glansigt modemagasin när man lyssnar, att det arty är tillrättalagt. Jag klarar inte av det.
Jag vet inte om det är antifeministiskt av mig att säga så, men jag tror inte det, för jag vänder mig mot idén att de inte tar plats. Jag pallar inte att de gör musik som är så anpassad, kanske inte för trackslistan, men för Devandra Banaharts gäng. Jag får en klaustrofobisk känsla av New York, som det är som ett enda alternativt högstadium. Där det finns snygga killar som är lite flummiga, typ Devandra Banhart och för man ska få vara ihop med honom eller hans kompisar, måste man ha mamelucker, röka cigarr och vart ihop med stor svart lesbisk kvinna från södern. Allt det är okej, om det inte är kosmetiskt. Eller det är väl ok då också. Men det får mig att tänka på vissa tjejer som jag har stött på överallt i mitt liv, till exempel i nejden på Österlen om vintrarna där de inflyttade medelklassiga gröna vågen-föräldrarnas barn, inklusive jag själv satt och teade och rökte Malrboro lights på det enda alternativa kaféet i Simrishamn. Det var en väldigt romantisk period i mitt liv, men ytan var så liten att röra sig på. Den var begränsad till att vara konstnärlig/musikalisk på ett visst sätt - att vara snygg och vara göttigt indie och killarna bestämde. Det blev ett rätt så strypt konstnärligt klimat på det viset.
Efter Simrishamn träffade jag fler sådana tjejer på vissa ställen i Lund och Stockholm, som tillbad sin lugg och sitt 60-tal och sin franska fäbless. Tjejer som klamrar fast vid sin identitet gjord på Nya Vågen-filmer och citat. Alltså vissa väldigt aktiva, sjöng i band och dj:a och fota. Jag vet inte.
Jag är egentligen för ett överdrivet systerskap - älska alla kvinnor bara för att de är kvinnor, men det känns på nåt sätt som det är en från oben-attityd; att det nervärderande ligger i att man inte tror att man kan begära mer av chicksen. Och jag kanske kastar sten i glashus, för jag har själv vart där och vart ljuv på klubb. Men jag tror mer om dem. Om man är så smart att man lista ut vad som verkligen går hem hos vissa killar, avkoda de mest raffinerade tonerna i ett socialt sammanhang, kan man ju lägga den intelligensen på sitt skapande, sin musik eller whatever.
Eller inte. Allt är ju lugnt. Det kan vara fint att se tjejer som lägger hela sin kreativa energi på sin identitet - de blir ju ofta väldigt snygga. Men för coco rosie som ju redan gör musik, skulle det vara intressant omtog musiken på större allvar, det verkar som Devandra Banhart gör det, men de låter istället så alternativt franskt söta för det är så uppskatatt. Jag skulle vilja säga till dem och alla andra perfekt alternativa tjejer: Fuck that Amelie från Montmartre-shit - hon har fan varit värre för jämställdheten än Påven.
Och fast jag är över-fet själv med min cykeljacka och min MP3-spelare som gör mina promenader till musikaler, börjar jag nästan gråta när jag återigen hör coco-rosie då jag sitter och dricker kaffe latte kisandes i solen.Jag tänker på att de kommer bli gamla och o-heta. Medan Devandra Banhart kommer åldras med värdighet och bli intressant och gammal-het.
Fan det finns inget sätt att komma runt detta. Det är så jävla ojämlikt.
crfn
Fotnot. Devandra Banhart bor delvis på det californska landet med sin katt och bara i New York ibland, coco rosie är ihop med honom. Obs coco rosie är två personer.
VR
Jag kom hem från en ölkväll med en härligt minne i huvet. Det var ett minne från 90-talet då Virtual Reality var en värld alla hoppades på. Man kunde tävla i ZTV och vinna 10 minuter i en stor hjälm och handskar med tusen små elektroder på. I den världen var allting i 16 fäger, träden bestod av 6 delar, en stam och fem gröna platta pamblad, tjejernas bröst var kantiga strutar, folk hade rektangulära ögon. Folk siade om att man skulle kunna ha sex där. Kanal i sände en dramaserie där samma avsnitt sändes samtidigt i kanal 1 och 2, man kunde zappa mellan dom för att välja önskad vinkel, följa en viss karaktär. Det pratades om interaktivitet och att göra sina egna val. Jag undrar nu klockan knart i tre natten till måndag: vad händer i virtual reailty-världen just nu? finns tjejen fortfarande kvar? Vem lagar maten?
JASMINE RICE
JASMINE RICE
LIVET
Det är ju modernt att inte gilla rock. Ja ja, bara så ni vet det var jag lätt först att inte gilla rock. Men att inte gilla rock är tyvärr att hata livet självt. Att hata sitt folk. Mainstreamusiken som de spelar på staliga Sveriges radio p3 består ju mycket av rock. När jag lyssnade fick jag höra Franz Ferdinand, Babyshambles och The Strokes. Jag kan bli rörd över den där stissiga knarkromantiken i de engelska blåsrockbanden. Fast produktionerna är rätt slicka och skivbolagiga låter det så dåligt och patriotisk och gulligt. Och liksom allvarligt. Jag kan respektera det. Och det här med Kate Moss och så, hela historien är verkligen så brittiskt rörande. Att hon blir kickad från H&M får en ju att bara att känna en oändlig gränslös kärlek inför henne. Knark på det viset och att soc. måste ta ens barn är så jävla tårdrypande brittiskt. De känns som de där knarkiga brittiska banden spelar för sånt, för socialen och Kate Moss och att Svennis är ledsen och för att det gick så fel i förhållandet med hans älskarinna. Och att Becks var otrogen mot Posh. Det brittiska är så sorgligt, och när man ser bilderna framför sig utspelar sig alltid i en miljö med rå luft och duggregn och en dimmig gräsmatta. Åh! Posh! Varför ska det vara så svårt att få lite glamour att hända på de brittiska öarna?
Och The Strokes är verkligen bra. De har det där lilla extra. Jag kommer ihåg när The Strokes kom. Jag minns en textrad som är så här: "It hurts to say/ but I want you to stay, sometimes, sometimes." Eller så är den så här: "In many ways/ I want you to stay, sometimes, someday". Kärlekslyrik. Jag tycker det är vackert.
p.s Nu spelar de Annies "Heartbeat" den är också underbar! Så fin disco. Vet ni att när hon gjorde sin skiva dog hennes pojkvän av ett hjärtfel, först hade de ett band tillsammans. Sen blev hon bara "Annie" och fick avsluta musiken själv. Det tog typ fem år att göra skivan klar. Hur sorgligt är inte det då?d.s
/crfn
Och The Strokes är verkligen bra. De har det där lilla extra. Jag kommer ihåg när The Strokes kom. Jag minns en textrad som är så här: "It hurts to say/ but I want you to stay, sometimes, sometimes." Eller så är den så här: "In many ways/ I want you to stay, sometimes, someday". Kärlekslyrik. Jag tycker det är vackert.
p.s Nu spelar de Annies "Heartbeat" den är också underbar! Så fin disco. Vet ni att när hon gjorde sin skiva dog hennes pojkvän av ett hjärtfel, först hade de ett band tillsammans. Sen blev hon bara "Annie" och fick avsluta musiken själv. Det tog typ fem år att göra skivan klar. Hur sorgligt är inte det då?d.s
/crfn
TYCKER NI DOGGES TEXTER ÄR NAIVA? FAN. JAG VAR BARA 14 NÄR JAG SKREV DERAS FÖRSTA SKIVA
Detta har hänt: Jag är tvungen att stanna hemma på en fredag fast det är ungdomarnas högtidsdag numero uno. Jag har drabbats av enorm kramp i magen. Detta pga att jag är kvinna. Ni förstår. Jag ligger och flämtar och knyter nävarna i takt med smärtvågorna, men bakom feberrosorna och de fuktade läpparna och de tårade ögonen är jag faktiskt riktigt nöjd. Att vara hemma en fredagkväll på grund av sjukt barn är ett giltligt skäl att step aside, gå ner från scenen, gå bakom kulisserna och stå och hålla i en gardin. Jag får vara hemma. Tack.
Liksom som det finns fördomar om "kvinnan" och "albanen" finns det ju även föreställningar om vad "ungdomen" är. Om ni inte hajar kan jag hänvisa till reklamens värld: nån (snygg) sitter med alternativa kläder i en murrig soffa och kryssar för TV-program och är slacker, man spelar i band i slitna jeans och mössa inomhus, nån hånglar med androgyna kroppar i ett flick/pojkrum. MQ verkar ju ha fattat det där så nu lanserar de "Rock of" - ungdomarna kommer bli som tokiga. Nåja. Jag har väldigt ont i magen på riktigt så jag kan inte uppfylla några av ungdomskriteriena i kväll.
För att återknyta till ett ämne som jag aldrig började på kan vi ju prata om den här spökskrivarebatten. Kjell Häglund (Gamla Pop, Bibel, numera "Recidence") anklagar Alexandra "Sveriges sexgaste grek" Pascalidou för att en stackars länning spökskriver hennes invandrarkrönikor i Metro - Är det inte underbart? Jag bara hoppas!
Tills vi får reda på sanningen kan jag ge er en text skriven av min vän Simon G i hip-hop-duon Las Palmas. Låten handlar om hur han bär hip-hop-Sverige på sina små serietecknaraxlar:
"Först å främst, så vill jag inte göra det här
Men massa svenska rappare där ute, behöver det här
Jag är spökskrivare, killen du inte kan se
Jag skriver texter åt andra, och tar betalt för det
Missuppfatta mig inte, det är pengarna som räknas
Men som Petter spottar mina rim, får mig o vilja kräkas
Sluta' skriva för Ken, för EMI va' för snåla
Till slut fick Ken personligen betala mig med kola
Skriver åt Timbuk, mest för o va' snäll
Utan mig hade han fortfarande varit fast med Excel
Tyckte ni att Blues senaste singel var vass?
Jag skrev den skiten på fem minuter vid en busshållplats
Looptroop sa att dom ville ha nåt politiskt av mig
Men det var skitsamma va' jag skrev, för det var mest en imagegrej
Jag har haft en massa låtar som legat på trackslistan
Men om du kollar på skivan är jag inte ens med på tacklistan
Refr.
(Simon G)
Organism ringde upp, o sa han behövde hjälp
Han hade rökt för mycke' hasch och kunde inte skriva mer själv
Varför tror ni att Seron o Leo slutade?
Dom hade inte råd o pröjsa mig längre hur mycke' dom än prutade
PST tyckte att jag skrev hans album för komplicerat
Han satte allt till slut men det blev två år försenat
Tycker ni att Dogges texter e naiva?
Jag va' fan bara fjorton när jag skrev deras första skiva
Vet ni varför Fattaru rappar så snabbt?
Jag hatar o jobba för dom så jag bedövar mig med tjack
Fevens texter, e skrivna av samma kille
Element, respekt, där fick jag fanimej till det
Ni säljer mindre o mindre, man blir orolig ju
Den enda som kan pröjsa mig okej e Markoolio
Dina favoritrappares rim, det e jag som gör dom feta
Va bara tvungen å låta alla fans få veta"
/crfn
Liksom som det finns fördomar om "kvinnan" och "albanen" finns det ju även föreställningar om vad "ungdomen" är. Om ni inte hajar kan jag hänvisa till reklamens värld: nån (snygg) sitter med alternativa kläder i en murrig soffa och kryssar för TV-program och är slacker, man spelar i band i slitna jeans och mössa inomhus, nån hånglar med androgyna kroppar i ett flick/pojkrum. MQ verkar ju ha fattat det där så nu lanserar de "Rock of" - ungdomarna kommer bli som tokiga. Nåja. Jag har väldigt ont i magen på riktigt så jag kan inte uppfylla några av ungdomskriteriena i kväll.
För att återknyta till ett ämne som jag aldrig började på kan vi ju prata om den här spökskrivarebatten. Kjell Häglund (Gamla Pop, Bibel, numera "Recidence") anklagar Alexandra "Sveriges sexgaste grek" Pascalidou för att en stackars länning spökskriver hennes invandrarkrönikor i Metro - Är det inte underbart? Jag bara hoppas!
Tills vi får reda på sanningen kan jag ge er en text skriven av min vän Simon G i hip-hop-duon Las Palmas. Låten handlar om hur han bär hip-hop-Sverige på sina små serietecknaraxlar:
"Först å främst, så vill jag inte göra det här
Men massa svenska rappare där ute, behöver det här
Jag är spökskrivare, killen du inte kan se
Jag skriver texter åt andra, och tar betalt för det
Missuppfatta mig inte, det är pengarna som räknas
Men som Petter spottar mina rim, får mig o vilja kräkas
Sluta' skriva för Ken, för EMI va' för snåla
Till slut fick Ken personligen betala mig med kola
Skriver åt Timbuk, mest för o va' snäll
Utan mig hade han fortfarande varit fast med Excel
Tyckte ni att Blues senaste singel var vass?
Jag skrev den skiten på fem minuter vid en busshållplats
Looptroop sa att dom ville ha nåt politiskt av mig
Men det var skitsamma va' jag skrev, för det var mest en imagegrej
Jag har haft en massa låtar som legat på trackslistan
Men om du kollar på skivan är jag inte ens med på tacklistan
Refr.
(Simon G)
Organism ringde upp, o sa han behövde hjälp
Han hade rökt för mycke' hasch och kunde inte skriva mer själv
Varför tror ni att Seron o Leo slutade?
Dom hade inte råd o pröjsa mig längre hur mycke' dom än prutade
PST tyckte att jag skrev hans album för komplicerat
Han satte allt till slut men det blev två år försenat
Tycker ni att Dogges texter e naiva?
Jag va' fan bara fjorton när jag skrev deras första skiva
Vet ni varför Fattaru rappar så snabbt?
Jag hatar o jobba för dom så jag bedövar mig med tjack
Fevens texter, e skrivna av samma kille
Element, respekt, där fick jag fanimej till det
Ni säljer mindre o mindre, man blir orolig ju
Den enda som kan pröjsa mig okej e Markoolio
Dina favoritrappares rim, det e jag som gör dom feta
Va bara tvungen å låta alla fans få veta"
/crfn
JAG ÄR NU OFFICIELLT EN DEL AV SVENSK FRUKOST
Jag vaknade upp idag vid halv tio och spanade in nya På stan. För att upptäcka att mitt fejs var all over Sweden den här fredagsmorgonen. Först blev jag lite chockad (krönikan kommer ju inte förrän om två veckor), sen tyckte jag att jag såg lite tjock ut. Sen tyckte jag att jag var gullig och sympatisk ändå. Sen störde det mig att tjejen i andra hörnet av sidan hade likadan frisyr. Sen kom jag på all ALLA har typ den frisyren, alla unga tjejer som jobbar med media i alla fall, och att min kompis Gunnar redan kommenterat det för flera månader sen. "Märta, du har ju P3-frisyren" sa han. Sen började nån förvirrad tanke om vilka människor är det som ser det här egentligen? och nån form av parad rusade genom mitt huvud, av människor jag träffat och kännt genom åren tänk om min gamla mattelärare från högstadiet sitter nånstans i Stockholm just nu och firar att det är fredag med en extra marmeladsmörgås och helt plötsligt känner igen sin gamla elev i tidningen? tänk om hon såg det i morse, tänk om han och så vidare. Det blev många ansikten och jag bestämde mig för att inte tänka på det igen. Det var lite läskigt, jag har ju ingen kontroll över vad de tänker och tycker om mig längre, jag har liksom inte rätt till mig själv nu när jag ska finnas på papper. Är det här nånting alla människor som fått sitt fejs all over Sweden tänkt? Antagligen är det det. Men i allmänhet är det ju bra såklart, jag känner mig peppad och cool.
/Märta
/Märta
ETT SPÖKE MINDRE
Hej vänner.
Jag läser Per Hagman. Att komma hem ska vara en schlager läser jag.
Jag har alltid haft ett problem med Per Hagman. Detta beror på att jag läste en av hans böcker när jag var för ung. Mitt föräldrahem är fullt av böcker och en dag dök Per Hagmans När oskulder kysser upp i högarna. Jag gillade inte vad jag läste. Att bli konfronterad med sex, droger, dekadens, romantiserande av ungdomar på glid är väldigt sårande när man är femton år. At least to me it was. När man är femton år är man idealist, kärlek ska vara vacker, sex ska hänga ihop med kärlek, droger är farliga för det har skolsyster sagt och det som står skrivet i ord står skrivet i ord. Finns inget däremellan. Tvetydighet, dubbelmoral och ambivalens existerar inte, pälsindustrin ska bekämpas och George Bush är djävulen. Per Hagman var inget annat än en sorglig, provocerande pose.
Men Per Hagman är ju älskad och, inte minst, han är en institution i nattlivet här i Stockholm, han finns alltid därute nånstans och han håller antagligen hov. Jag tänkte att det var dags att ge honom en ny chans. Nu är jag på kapitel sju i Att komma hem ska vara en schlager, och jag tycker att det är bra faktiskt. Det måste vara så att jag inte var mogen att förstå dealen tragisk/häftig på samma gång då, nu är det faktiskt ett vanligt förekommande tema i mitt eget liv. Jag vill inte påstå att Per Hagman är en generationsförfattare, inte min generationsförfattare i alla fall, men jag tycker att han har sina kvalitéer. Det känns skönt att jag har skaffat mig ett väl övervägt, vuxet allt-är-inte-svart-eller-vitt-förhållande till Per Hagman. Jag ser mig själv som mindre sårbar och mer trovärdig nu. Jag har dödat ännu ett tonårstrauma.
God natt önskar er vän Märta
Ps: jag är så himla glad att Sean Paul är tillbaka! ds
PLATINUM BABY
Det har ju varit en del skriverier om Nöjesguiden i den här bloggen. Om att de är brända i huvet och så. Men vad man inte visste om Nöjesguiden är att de är stora vänner av Konsten.
När de för någon vecka sedan ordnade ett stort partaj passade de på att främja detta intresse genom att ordna en teckningstävling för alla som var där. Jag vill inte att skryta men undertecknads teckning vann rubbet!
Jag har aldrig blivit så glad förut, jag fick gå fram till ett litet podium och ta emot priset - ett par sprillans nya Guccisolglasögon, herrmodell - ur krogrecensentens hand. Sen kramade han mig 2 ggr.
När jag och en viss person sedan var ute och promenerade i solen i helgen sa han till mig
- Du ser ut som en kändis som inte vill bli igenkänd.
Åh, det var den finaste komplimangen jag nånsin fått. För jag förstod den som så att jag liksom såg dyr ut, från insidan och ut, utan att vara prålig, flashig men fortfarande casual, svensk men ändå europé. Rik men inte nyrik. Snygg men inte ful.
De där glasögonen har förändrat mitt liv mer än vad man skulle kunna tro. Nu känner jag ett ansvar att vara så där värdefull som den där komplimangen fick att känna mig. Alltså osynligt glamourös.
Nu ska jag byta ut allt mitt bordsilver mot platina och börja på en hemlig diet där man ska äta allt utom all ost.
Det känns så rätt.
CRFN
När de för någon vecka sedan ordnade ett stort partaj passade de på att främja detta intresse genom att ordna en teckningstävling för alla som var där. Jag vill inte att skryta men undertecknads teckning vann rubbet!
Jag har aldrig blivit så glad förut, jag fick gå fram till ett litet podium och ta emot priset - ett par sprillans nya Guccisolglasögon, herrmodell - ur krogrecensentens hand. Sen kramade han mig 2 ggr.
När jag och en viss person sedan var ute och promenerade i solen i helgen sa han till mig
- Du ser ut som en kändis som inte vill bli igenkänd.
Åh, det var den finaste komplimangen jag nånsin fått. För jag förstod den som så att jag liksom såg dyr ut, från insidan och ut, utan att vara prålig, flashig men fortfarande casual, svensk men ändå europé. Rik men inte nyrik. Snygg men inte ful.
De där glasögonen har förändrat mitt liv mer än vad man skulle kunna tro. Nu känner jag ett ansvar att vara så där värdefull som den där komplimangen fick att känna mig. Alltså osynligt glamourös.
Nu ska jag byta ut allt mitt bordsilver mot platina och börja på en hemlig diet där man ska äta allt utom all ost.
Det känns så rätt.
CRFN
JILL JOHNSON
Inte bara det att Jill Johnson har en tidlös bikerstil, hon är trevlig också. Stackars Jill med världens mest formidabla jeansröv, henne festade jag med inatt (no joke). Hon hade alltså helt fastsydda diamanter på röven plus tre egna piffiga tjejer som körade. Så jävla sympatisk. Jill-citat i urval:
"Fan vad jag är trött, direkt ner från sundsvall och sen ba 'rock'nroll' inför en massa slipsmän''
"Vad spelar ni för musik?"
"Jag kan inte festa nuförtiden, ska spela i Sunne imorgon, men ha det så kul." Jill, lärt mig mer om showbiz än någonsin This Is Our Music. Jag ska aldrig mer vara arg.
JAZZ RICE
"Fan vad jag är trött, direkt ner från sundsvall och sen ba 'rock'nroll' inför en massa slipsmän''
"Vad spelar ni för musik?"
"Jag kan inte festa nuförtiden, ska spela i Sunne imorgon, men ha det så kul." Jill, lärt mig mer om showbiz än någonsin This Is Our Music. Jag ska aldrig mer vara arg.
JAZZ RICE
NÖJESGUIDEN GER UTTRYCKET TIDNINGSDÖDEN EN NY BETYDELSE
På den här bloggen finns alla åsikter representerade, hoppas inte att du roffar ur på mig nu Caroline, men:
Tog också Nöjesguiden nånstans i stan idag. Hatar för det mesta Nöjesguiden i allmänhet. Jag blir alltid förtvivlad av Nöjesguiden. Skribenterna där består av ambitiösa och begåvade personer, som ägnar sin tid och sitt utrymme i det offentliga rummet åt ingenting, total meningslöshet. Plattityder om livsstil i dess mest förhatliga form, konsumtionsmytologi, elitism (och inte nördighet, om ni förstår i vilken negativ bemärkelse jag vill använda elitism) och självhävdelsebehov. Den gamla uppsättningen skribenter med Tom Pyl i spetsen var åtminstone välrenomerade och bra inom sitt område, då kunde man få nåt skivtips och läsa om nån film. Nu finns inte den biten kvar heller, förutom Carl Reinholdtzon Belfrage som bedriver nånslags Broder Daniel-karriär fast som skribent och med Fredrik Virtanens stora ego gånger två.
Tog också Nöjesguiden nånstans i stan idag. Hatar för det mesta Nöjesguiden i allmänhet. Jag blir alltid förtvivlad av Nöjesguiden. Skribenterna där består av ambitiösa och begåvade personer, som ägnar sin tid och sitt utrymme i det offentliga rummet åt ingenting, total meningslöshet. Plattityder om livsstil i dess mest förhatliga form, konsumtionsmytologi, elitism (och inte nördighet, om ni förstår i vilken negativ bemärkelse jag vill använda elitism) och självhävdelsebehov. Den gamla uppsättningen skribenter med Tom Pyl i spetsen var åtminstone välrenomerade och bra inom sitt område, då kunde man få nåt skivtips och läsa om nån film. Nu finns inte den biten kvar heller, förutom Carl Reinholdtzon Belfrage som bedriver nånslags Broder Daniel-karriär fast som skribent och med Fredrik Virtanens stora ego gånger två.
Förtvivlan som jag pratar om grundas i känslan av att de här personerna inte är intresserade av populärkultur och vill dela med sig av detta till andra, de är inte komiker eller har författarambitioner. Det enda som driver dem är viljan att bli ”nån” i den krets de nu ingår, om det är bland Göteborgs rockband eller kring Stureplan. Det första dom tänker när de vaknar på morgonen är ”Ha! kolla på mig nu, alla som inte trodde jag skulle bli populär! Idag ska jag trycka ner nån som inte har lika dåligt självförtroende som jag och sen ska jag bli vän med nån bara för att kunna utnyttja den för att få mitt ansikte publicerat nånstans”.
På första sidan av denna månads Nöjesguiden hittar jag en gul spalt med en intervju med Emelie Thoréns morsa. Där pratar morsan om hur Emelie var när hon var liten och vad hon senast drack för vin när hon var hemma hos mamma. Jag blir helt förstörd. När blev journalistik detta? Att förankra en ”profil” hos läskretsen genom att tala om för läsarna att Emelie Thorén är så spännande att du vill veta vad hon har för relation till sin mamma. Det skulle jag möjligtvis vilja veta om J T Leroy eller nån annan extremt speciell konstnär, absolut inte om nån ny skivrecensent på Nöjesguiden.
Den här personkult- och narcisithetsen gör mig rädd! På pennskaftet och Hjalmar Söderbergs tid skrev man under pseudonymer, idag spelar innehållet överhuvudtaget ingen roll, bara vem som skriver det.Ni får härmed kalla mig Fjärta Fjärtens dotter om inte Love at first site-tjejerna skriver i Nöjesguiden inom ett halvår, deras attityd överensstämmer till 100% med Nöjesguidens och jag tycker inte att de gör en generationsroman. I så fall har jag fått det bekräftat en gång för alla: jag vill inte tillhöra den här jävla generationen, som bara är tom av hat och dålig självkänsla.
Fotnot 1: bara för att jag tog upp Emelie Thorén i det här inlägget betyder inte det att jag tycker särdeles illa om henne som sådan, hon är bara en av alla på Nöjesguiden
Ps. Jag driver en tes om att bailefunken har förlorat alla spår av autencitet den här sommaren och tänker därför ha ett tema-DJ-set på Digfi ikväll med bara urvattnade Christina Millian-hits i bailefunktappning, för att slå sista spiken i bailfunkens kista. Kommer text om bailefunkens död snart Ds.
/Märta
RECENSION AV NYA NÖJESGUIDEN - DEN MED EN BRÖSTVÅRTA PÅ OMSLAGET
På ett sätt älskar jag Nöjesguiden. På många sätt är det Sveriges bästa tidning.
Jag gillar Emilie Thorén och Niklas Eriksson, som ju bland annat skrev den legendariska recensionen av Robert Hoberts film ”Tre Solar”, som han avslutar med meningen Rid i frid. (Niklas alltså inte Robert).
Carl Reinholdtzon Belfrages koloniala ass har ju också varit stundtals väldigt bra. Som uppkomling kämpade han och vann ett förtrooende som ärlig, rolig och unik. Sen blev han musikjournalist och bekände färg, han fick hybris, börja inspirerat tjata om Morrissey och somden den überkänsliga, perceptiva läsare jag är tvingades jag se på hur en till synes intressant skribent egentligen bara en inkarnation av en helt jävla vanlig kille. Han skulle till exempel kunna heta Nils Hansson, Niklas Wahlöf eller Terrry Ericsson.
Jag gillar Emilie Thorén och Niklas Eriksson, som ju bland annat skrev den legendariska recensionen av Robert Hoberts film ”Tre Solar”, som han avslutar med meningen Rid i frid. (Niklas alltså inte Robert).
Carl Reinholdtzon Belfrages koloniala ass har ju också varit stundtals väldigt bra. Som uppkomling kämpade han och vann ett förtrooende som ärlig, rolig och unik. Sen blev han musikjournalist och bekände färg, han fick hybris, börja inspirerat tjata om Morrissey och somden den überkänsliga, perceptiva läsare jag är tvingades jag se på hur en till synes intressant skribent egentligen bara en inkarnation av en helt jävla vanlig kille. Han skulle till exempel kunna heta Nils Hansson, Niklas Wahlöf eller Terrry Ericsson.
Han är ju ihop med M, och det är fan mer än vad han förtjänar. Min vän Ris dissade ju M på bloggen här, det tycker jag var ytligt gjort. För om man studerat Love at first site förstår man att det är ingenting annat än en generetionsroman pågående just nu på nätet - CRB har med sin kritiker-goda-smak förstått detta och kidnappat M. Det hela är mycket sorgligt. - M jag skulle kunna göra dig så mycket lyckligare. Men du är för ung för mig. Jag är 25 och du är 20 och till skillnad från alla manliga mediarövar på 30+ är age faktiskt mer än ett nummer för mig.
CRB har väl på grund av musikjournalistjobbet, M och de där bekräftande breven som finns med på varje ny Nöjesguidens sida tre, med all rätta, fått hybris.
Som grädden på moset bjussar han sig själv på att skriva en raljerande krönika om Feministiskt Initiativ i nya numret av Nöjesguiden. Med det fräscha vapnet ironi närmar han sig ämnet och återuppfinner därmed vad folk har gjort i tusentals år – vår gamla vän sexismen.
Han gör den gamla klassikern förminska-kvinnors-intellektuella-kapacitet-till-ett-skämt. Med en snett hånleende reducerar han hela skiten till en komediserie. En potentiell realityshow och visst - han vinner några komiska poänger. Jag garvade till exempel åt Tiina Rosenberg anti-rasist utfall.
Men fyfan, han gör det så jävla lätt för sig. Att raljera över feminism är fan det mest o-nya man kan göra. Fi är ju inte så jävla rutt – till och med ett barn skulle kunna skämta om partiets pajiga snedsteg på ett witty sätt. Det är ungefär lika svårt som att förföra sig själv och sedan sex ha med sig själv.
Som grädden på moset bjussar han sig själv på att skriva en raljerande krönika om Feministiskt Initiativ i nya numret av Nöjesguiden. Med det fräscha vapnet ironi närmar han sig ämnet och återuppfinner därmed vad folk har gjort i tusentals år – vår gamla vän sexismen.
Han gör den gamla klassikern förminska-kvinnors-intellektuella-kapacitet-till-ett-skämt. Med en snett hånleende reducerar han hela skiten till en komediserie. En potentiell realityshow och visst - han vinner några komiska poänger. Jag garvade till exempel åt Tiina Rosenberg anti-rasist utfall.
Men fyfan, han gör det så jävla lätt för sig. Att raljera över feminism är fan det mest o-nya man kan göra. Fi är ju inte så jävla rutt – till och med ett barn skulle kunna skämta om partiets pajiga snedsteg på ett witty sätt. Det är ungefär lika svårt som att förföra sig själv och sedan sex ha med sig själv.
Och samma äckelkänslor får jag av CRB:s krönika, som jag skulle få av att actually behöva bevittna honom älska med sig , for real. Tyvärr kan jag inte låta bli att tänka på det, för det är ju det han gör, han smeker sina egna oorginella tankar , lanserar dem ut i sådana affärer som man vill hänga sig i provrumshytterna av att vara i, som Solo och Diesel och nån keff streetwear i Västerås. För där kommer Nöjesguiden ligga och öppnar man den kommer budskapet, det som är lika gammalt som bibeln – det om att kvinnors rättigheter är ett skämt – ligga uppfläkt – och en missriktad skejtare kommer läsa det, en tjej med string, nån tjej som jag, en oinspirerad ekonom. Och man kommer flabba. Och allt kommer vara precis som det alltid har varit.
Fotnot: Jag tyckte omslaget var fint.
/CRFN
P.S
Ingmar Bergman fick en gång frågan i Aftonbladet "Vilken tror du är Sveriges mest lovande regissör?"
Han svarade:
- Robert Hobert! Robert, Hobert, lägg det namnet på minnet!
COSTANZA-GREJEN
Ok, jag drar väl den här Costanza-grejen… Minns ni när George Costanza är arbetslös och någon frågar apropå arbeten ”men vad gillar du då?” och George svarar ”I dunno, sports?” och sen får han ett jättebra arbete inom ”sport”. Jag tror att samma sak kommer att mig, fast mitt svar är om möjligt ännu vagare. Det här är kanske del två av mitt inlägg om arbetsförmedlingen, men bloggvärlden är tjatig och informell. Någon annan har bestämt att jag får skriva precis vad jag vill här. I alla fall, jag tänker mig att mitt jobb består i att jag sitter på en bardisk och dricker dubbla espressos minst två gånger om dagen. Med mig har jag min bländande vita iBook där jobbet utförs. Sen går jag upp till min lägenhet och där står en fräsch sallad som jag äter på balkongen tillsammans med DN kultur och jag har en tvådagars skäggstubb och är ledigt men klanderfritt klädd. Jag checkar av hela Ika Johannessons ”pryltips för veckan som kommer” i min bokhylla och tycker att hon är en bra skribent, men lite väl sen med det nya. Tyvärr är min fastasi diffus på alla ställen där man skulle kunna få en ledtråd om vad jag egentligen uträttar. Jag är medveten om att jag inte är ensam om att vilja jobba med något soft inom något skönt område. Poängen är att detta kommer att bli verklighet för mig, precis som det blev verklighet för George Costanza. Det är lika osannolikt, därmed kommer det att hända. Enligt samma logik där allt jag trodde skulle hända inte har hänt hittills. Jag känner i alla fall att jobbet i min framtida vision väger så oerhört lätt, det nästan försvinner. Det är en accessoar, precis som min ibook och min luftiga lägenhet och min behändiga fru, och mitt tysta lilla barn som jag tar med ut till Rosendals Trädgårdar och äter citronpaj med och dom nydiskade tallrikarna gnistrar i solen och den fina väven av tusen accessoarer leder in till en kärna som fortfarande är fruktansvärt otydlig. Anledningen till att jag och alla andra är blödiga kommunister är ju naturligtvis att frihet skapar existentiell ångest som ingen behöver. Och sverige är ju en socialistisk stat, det är i alla fall vad som säger i USA. Eller har jag missuppfattat det här med ideologier?
Nåväl, det här var mitt sista inlägg om mig själv och min framtid. Ska bara berätta att ikväll ska jag spela trummor för Germund Stenhaug på p3 och om exakt en månad kommer jag bergis vara otroligt lycklig.
VANILLA RICE
FIENDEN MIN VÄN OCH DÖDEN MIN VÄN
Den här bloggen är ett samarbete och det fina med samarbeten är att man vet aldrig hur det blir, det finns en fjärde dimension – skapelsen själv. Nu verkar den här bloggen vilja hålla på med populärkultur, nästan uteslutande. Okej, säger jag. Vi kör.
Men då vill jag ta upp några problem med populärkultur. Eftersom jag är problemorienterad (vad betyder det?).
Det finns givna normer och värdekriterier för vad populärkultur är, ett av dem är att inte prata om döden eller att vara djup. Det är verkligen pinamt. Det är inte ungdomligt, det är inte glassigt, det är inte snyggt.
Bara när jag skrev de två orden ovan ”döden” och ”djup” för en sekund sen, blev jag ängslig och tänkte direkt att folk skulle tycka jag är en tönt.
När jag intervjuade Fienden inträffade något fint. Han visade mig många t-shirts han hade gjort. Mina frågor till honom blev naturliga, mellan Saddam Hussein, hakors, alla exploaterade mans- och kvinnokön han hade screentryckt , frågade jag om han var inspirerad av Jack Ass och porr och sånt. Men sen visade han mig en tröja med tryckta dödsannonser. Den stod ut.
- Ingen vill ju ha en tröja med döden, flabbade han. Den kommer nog inte sälja ett skit.
- Ja, den är tabu, sa jag.
- Ja, sa han, det är synd.
Nej, ingen vill ha en tröja med döden. Varför får döden inte passera den populärkulturella tullen? Jag föreslår inte härmed att vi ska prata om döden oftare, att vi ska klä oss i svart och undersöka djup. Men varför har goterna patent på mörka känslor? Varför är det så pinsamt?
Enligt marxistisk kulturteori, som överraskande nog slog igenom sent 60-tal i USA och västvärlden, säger man att populärkultur, som TV och modern musik, enda syfte är att förleda. Få människorna att tänka på nåt annat än hur livet egentligen ser ut (och i förlängningen hindra dem från att göra en revolution mot orättvisor som kapitalistiska skivbolag typ).
Det hela anses idag som en slags konspirationsteori , men det kanske finns någon relevans ändå. Som inte behöver vara så förkastligt heller. Man kanske använder, TV, TV-spel, Internet, musik utan mänsklig touch, och snygga skor för att slippa tänka på döden. Det kanske det som är funktionen med populärkultur. Okej, då säger jag okej. Teorin behöver inte ens kallas marxistisk utan bara psykologisk riktig i så fall. Jag förstår. Det är bra. Det finns en anledning. Man vill bli road. Man vill ha kul . Man vill bli full. Kanske ni vet vad. Man orkar inte och vill inte.
Det hela anses idag som en slags konspirationsteori , men det kanske finns någon relevans ändå. Som inte behöver vara så förkastligt heller. Man kanske använder, TV, TV-spel, Internet, musik utan mänsklig touch, och snygga skor för att slippa tänka på döden. Det kanske det som är funktionen med populärkultur. Okej, då säger jag okej. Teorin behöver inte ens kallas marxistisk utan bara psykologisk riktig i så fall. Jag förstår. Det är bra. Det finns en anledning. Man vill bli road. Man vill ha kul . Man vill bli full. Kanske ni vet vad. Man orkar inte och vill inte.
Fotnot: ingen behöver känna något tvång att svara, de flesta frågorna är retoriska och jag vill egentligen inte heller prata om döden. PUSS!
Fotnot 2: Jag kanske ska tillägga också att detta inlägg har inget med gruppen Kent att göra.
/C
Fotnot 2: Jag kanske ska tillägga också att detta inlägg har inget med gruppen Kent att göra.
/C
